Jag heter Sven Darwall, och är en grabb i mina bästa år, född 1953.
Jag bor i Habo kyrby tillsammans med min kära sambo Nina Hansen. Jag har två utflugna barn - en dotter, Veronica, som numera bor i Jönköping efter att ha bott både i Göteborg och Stockholm,
samt en son, Sebastian, som är gift med Mikaela. De båda bor i Mullsjö.
Den 3:e November 2009 hände det en fantastisk sak, jag blev nämligen farfar till en jättefin liten flicka som heter Levina. Hon är världens sötaste flicka (i mitt tycke).
åtminstone till den 26:e Juni 2011! Vad hände då? Jo då fick Levina en lillasyster som heter Lovelia. Så nu är förstaplatsen som världens sötaste flickor delad mellan Levina och Lovelia.
Till allas stora glädje och förvåning så fick jag faktiskt ett tredje barnbarn, hon heter Viola och föddes den 19 Maj 2018. Sebastian och hans hustru Ila hade sagt efter den andra barnet att nu blir det inga fler, så därför var det extra roligt att det blev ett till i alla falll.
Vi bor på landet i Habo kyrby. Stället vi bor på heter Lidsmarken. Det är mitt gamla föräldrahem som jag övertog 2007, efter att min far har gått bort. Det är ett äldre hus på landet, med 3 hektar mark och två små sommarstugor. Den ena hyrs ut hela året till Torbjörn och Karin, och den andra hyr vi ut på sommaren till den som ör intresserad. Vi har en ladugård, där vi har ca: 25 hönor, därför ör vi sedan ett par år tillbaks självförsörjande på ägg. Vi har också fyra bikupor, och ä självförsörande på honung. Men det är Nina som står för både skötsel och kunskap när det gäller våra djur. Djurvän som hon är, så har Nina även två katter som heter Målle och Mimmi.
Jag är numera pensionär men dessförinnan jobbade jag som IT-tekniker i Värnamo kommun kommun. Jag trivdes bra där, trots lång resväg, och var där i
18 år
Jag spelar lite 60-tals-musik tillsammans med tre andra "gubbar". Jag spelar bas och sjunger lite andrastämma. De flesta låtarna på repertoaren är från 60-talet. Vi har inte så mycket spelningar, men vad gör det? Vi spelar bara för att det är kul.
Ett annat intresse jag har är Amerikanska bilar från 60-talet. Jag har visserligen bara en, men den har jag haft sedan hösten 1978, en Ford Falcon herrgårdsvagn från 1965. Den har stått i många år, men de senaste 5-6 åren har jag gjort något större projekt med bilen varje år, och sommaren 2009 var jag och besiktigade min pärla. Det är fortfarande mycket som återstår att göra och att skaffa, men nu kan jag äntligen köra med den lagligt på vägarna igen.
Det hela skedde inte plötsligt, från den ena dagen till nästa. Jag gick länge och slavade i skuggornas dal. Det var under en längre period, kanske ett år eller två som jag sakta men säkert kom till insikt om att det faktiskt finns en annan väg.
Det var en svår process, i början kände jag tvivel och skepsis. Men så sakteliga, undan för undan, blev jag mer och mer övertygad om att det var den rätta vägen i livet. Eftersom ingen av mina vänner, eller någon i min närmaste omgivning, hade någon föreståelse för mina tankar, kände jag mig vilse i mina funderingar, vilse på min nya stig. Sonen till en vän till mig kunde vägleda mig mig lite, men det var mig förunnat att träffa honom blott vid ett fåtal tillfällen, eftersom han bor i Stockholm. Även min sambos bror i Västerås har gett mig stöd och varit en värdefull källa till kraft och inspiration. Som tur är, finns obegränsad vägledning och svar på alla frågor och funderingar att få i skrifterna, och även på nätet. Men det hade underlättat om man kunnat prata med någon närstående om sina tankar, grubblerier, tvivel och funderingar.
Så småningom blev jag alltmer övertygad, engagerad och entusiastisk. Jag fick nästan lägga band på mig själv för att inte förivra mig och gå mig vill på min nya väg. Ett tag funderade jag på att försöka omvända alla i min närmaste omgiving, men fann det sedan bäst att låta människor själva finna den rätta vägen, och inte försöka påverka någon som inte i sig själv förmår se sanningen och ljuset. Men alla som är genuint intresseade välkomnar jag med öppna armar och berättar mycket gärna om mina tankar, känslor och uppenbarelser.
Vad är det då jag pratar om? Jo, det handlar om fri programvara. Så för mig gäller numera inget annat än Linux och Open Source Software (härefter kallat OSS), allt annat verkar puckat!! (citat från MediaMarkts reklam) Jag var länge ett offer för min okunnighet, blindhet och ignorans, tyngd under multinationella mjukvaruföretags licensavgifter för proprietära program och operativsystem.
När jag under tidigt -90-tal började använda datorer, så fanns det bara två alternativ, PC eller Macintosh. PC var då lika med DOS/Windows. De som sysslade med Macintosh var i min värld nördar som höll på med grafik/bilder/desktop-publishing. Men jag tog klar ställning för PC, eftersom tillgången på både hårdvara och mjukvara var överlägsen.
Program fanns det i mängder, både kommersiella och shareware. Något som OSS hade jag ännu inte hört talas om. Shareware var ju gratis att testa, det rörde sig antingen om begränsade funktioner i programmet, eller så fungerade de bara i till exempel 30 dagar. Meningen var att man efter att ha provat progammet ett tag, skulle lockas till att köpa den fullständiga versionen av programmet.
När det gällde både operativsystmet och större program, typ kontorsprogram, så var man ungefär som invånarna i Nottingham under Robin Hood-tiden. Man fick antingen betala tunga skatter till Kung John genom sheriffen i Nottingham (multinationella mjukvaruföretag), eller så fick man bli laglös och stjäla (piratkopiera) från de rika och ge till de fattiga (sig själv).
Idag är inte den stora frågan PC eller Mac, utan frågan är snarare fria eller proprietära program och operativsystem. Och mitt val för tid och evighet är frihet (Freedom, Liberty and Independence)
Vad är det då som är så fantastiskt med OSS? Jo tänk att det sitter tiotusentals eller kanske hundratusentals entusiaster och eldstjälar runt om i världen och utvecklar program och operativsystem. En del jobbar med programmering, en del med grafik och layout, och en del med att skriva dokumentation och översättning. Dessa människor gör det som ett kall eller bara för att det är kul. Många gör det också för äran att ha med sitt namn i listan av utvecklare i ett program. Men det de skapar blir minst lika bra eller bättre än de produkter som hundratals, kanske tusentals, högavlönade programmerare utvecklar för något högteknologiskt kommersiellt företag.
Det fina med OSS är ju att den versionen jag laddar ner idag och börjar använda är gratis, nästa version är också gratis, och nästa version är också gratis, o s v. Om jag köper ett kommersiellt proprietärt kontorsprogram till exempel, så kostar det en massa pengar, och ett par år senare när det är dags att uppgradera programmet, så kostar det återigen en massa pengar, e t c. Ett OSS-program har jag ju inte bara rätt att installera och använda själv, jag får också dela med mig av programmet till vem som helst, till hur många som helst. och i vilket syfte som helst. Jag har rätt att använda programmet både privat och i en eventuell affärsverksamhet. Jag kan göra ändringar i programmet, så att det passar mina syften bättre. Men om jag gör ändringar, och sen vidaredistribuerar det ändrade programmet, så måste jag också bifoga källkoden, så att den förblir öppen.
Det finns en många fördomar gentemot Linux, tex. att man måste kunna "programmera" och nästan vara hacker, för att via terminalen (komandotolken i Windows) konfigurera och hantera operativsystemet. I många moderna Linux-distrubitioner, som Ubuntu, är allt i användarvänligt gränssnitt, inga programmeringskunskaper krävs. Det är lika lätthanterligt som Windows och Mac.
Det finns förvisso också företag som tar betalt för sina program även om de faktiskt är OSS, sådana som Redhat och Novell SUSE, men då är kunderna företag som driver affärskritisk verksamhet och är beroende av att kunna få blixtsnabb personlig service och support, om något krånglar. Det viktiga är att man själv kan välja, exempelvis SUSE Linux Enterprise, om jag vill ha garanterad snabb proffesionell support, eller OpenSuSE om jag vill ha operativsystemet gratis.
